Just nu i M3-nätverket
Gå till innehåll

Återkommande språkfråga


tonybollo1

Rekommendera Poster

tonybollo1

Hej Cloudberry!

Innan jag ställer min fråga till dig vill jag nämna ett par saker:

För det första är det inte svenskan mitt modersmål. Därför är jag extra intresserad av alla "språkfrågor" som dyker upp här på e-forum.

För det andra beundrar jag verkligen ditt kunnande och din språkvårdande strävan. Därför vill jag inte gärna missa dina inlägg.

För det tredje har det snackats så mycket om "mig" mot "jag", "dig" mot "du", "hans/hennes" mot "sin" samt om "talspråket" gentemot "skriftspråket", att vi, som har annat modersmål, varken vet ut eller in.

Och nu till frågan.

I ditt inlägg till "läs tips i hängmattan" skrev du:

Utan att skämmas kan jag ju säga att jag just nu läser Order of the Phoenix, ett måste för varje blivande lärare i svenska och engelska (men HP är ju ALLTID bra, även om man inte har lika bra ursäkt som mig att läsa dem...)

Okunnig som jag är, förstår jag inte riktigheten av den där "mig".

Borde det inte vara "jag"? (jag menar: "..lika bra ursäkt som jag har"?

Eller skall det föreställa en transkribering från talspråket?

Eller är det trots allt en s.k. "lapsus linguae"?

Du har säkert en förklaring. Trots att jag redan på 60-talet läste igenom prof. Erik Wellanders "Riktig svenska" blir jag många gånger, som sagt, inte klok på detta vackra språk.

/En beundrare

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Mr Andersson

Jag kastar mig handlöst in i diskussionen, eftersom språk är kul!

 

Jämför med "Jag skriver en bok om mig",

det heter inte "Jag skriver en bok om jag"

 

Den gramatiska definition kan jag inte.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Mr Andersson

??? Jag tycker det är rätt med "mig" i hennes text... Eller är jag snurrig?

 

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Viking Virus

Båda är väl rätt på sitt sätt ?

 

Mig grammatiskt och jag iom med att man utelämnar självklarheter.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

tonybollo1

Hallå där Mr Andersson!

Ditt exempel duger inte!

Jag (som är subjekt) skriver en bok om någon eller något (som är objekt). Därför är alldeles riktigt att skriva "Jag (subjekt) skriver en bok om mig (objekt)" Självklart!

Därför reagerade jag (observera, utan att vara säker)mot vad vännen Cloudberry skrev: Jag menar som så:

"...man (subjekt) inte har... ursäkt (objekt) som jag (subjekt) har...". Det är egentligen två satser med olika subjekt men med samma objekt. Eller är det jag som är snurrig?

______________

 

Hej Viking Virus!

Det kan (grammatiskt) knappast vara så att båda har rätt! Inom grammatiken finns regler vad gäller subjekt och objekt eller attribut. Att utelämna självklarheter är relativt fri men reglerna finns där. Följer man reglerna så är det rätt. Följer man inte dem så är det fel. Eller...?

Därför startade jag tråden, just för att jag är en stackars sate som inte är säker på reglerna.

______________

 

Tack Laila49!

 

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag håller helt med dig; det ska heta "som jag".

 

"Som mig" är talspråk (det har tyvärr blivit det), och jag tror Cloudberry bara råkade skriva fel, som vi alla oftar råkar göra när vi skriver fort och utan att egentligen tänka ;)

 

Dock skulle det vara intressant att höra hennes ställningstagande i denna fråga...

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

tonybollo1

Tack Cariad!

Det var precis vad jag menade. Ibland när vi sitter inför datorn blir fingrarna snabbare än hjärnan. Därför frågade jag vännen Cloudberry i mitt första inlägg om det kunde vara fråga om en s.k. "lapsus linguae" (jag skulle kanske ha skrivit "lapsus digiti" med tanke på snabba fingrar). Det framgick också av inlägget att jag har verkligen höga tankar om Cloudberrys kunnande. Därför tycker jag, som du (observera, inte "som dig" ;)), att det skulle vara intressant med en kommentar från henne.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Viking Virus

Förmodligen är det här helt galet...men kan det inte vara så här ?

 

även om man (subjekt) inte har (p) lika bra ursäkt (ao) som mig (do) att läsa dem...

 

Förmodligen felaktig...

 

 

Ett annat sätt med jag istället för mig...då man egentligen menar...

 

även om man inte har lika bra ursäkt som jag(har) att läsa dem...

 

 

Finns det ingen svensklärare eller liknande här på forumet ?

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Cloudberry

Självklart heter det "jag", men min ursäkt för det är varken en felskrivning eller grammatisk okunskap, utan snarare dialektal påverkan. Där jag kommer ifrån säger man oftast mig om alla objektsformer, även det indirekta subjektet. Jag vet alltså att det heter "som jag", fast det är svårt att släppa den dialektala påverkan (hur mycket man än vill det)

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

tonybollo1

Tack Cloudberry!

Det var så enkelt! Jag visste att du skulle ha en helt tillfredsställande förklaring. Aldrig skulle jag kommit på att tänka på den dialektala påverkan. Men så klart... jag saknar de rätta kunskaperna. Och tala inte om grammatisk okunskap. Bara själva misstanke vore det ett helgerån.

____________

Hej Viking Virus!

Förmodligen felaktig

Jo, det är det.

När man åberopar reglerna låter man som en enfaldig paragrafryttare men reglerna är för att följas även om det ibland kan finnas anledning att åsidosätta dem. Läs Cloudberrys senaste inlägg, så förstår du vad jag menar. Tack för ditt intresse!

 

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Och tala inte om grammatisk okunskap. Bara själva misstanke vore det ett helgerån.
Då borde du vara medveten om att man aldrig påbörjar en mening på svenska med ordet "och", vilket ska användas för att binda samman bisatser. ;)

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

tonybollo1

Tack, Cariad, för rättelsen!

Jo, jag kanske borde vara medveten om det men, som syns, är jag inte det. Som jag påpekade i mitt första inlägg har jag inte svenskan som modersmål. Därför välkomnar jag alla rättelser så jag får bättra mig.

_______

Jag vill emellertid påpeka att meningarna verkar vara delade, framför allt bland skribenter. Se följande artiklar:

 

Börja med "och" eller "men", men med måtta

 

Långt efter att de har fyllt sin uppgift hänger regler från skolans svenskaundervisning med i mångas mentala bagage. Det händer att jag får påpekanden av vänliga läsare som påpekar att jag

- har börjat en mening med "och" eller "men"

- har börjat en mening med "jag"

- har skrivit en ofullständig sats

Att detta skulle vara fel i alla sammanhang är en lite märklig uppfattning. Vi kan ju varje dag se exempel på brott mot dessa regler. De som begår regelbrotten är inte sällan professionella skribenter med goda kunskaper i språkriktighet.

Folk som inte är professionella skribenter brukar bara fatta pennan när de har något viktigt att säga, och de bör i vilket fall som helst få ha sina språkfel i fred.

Själv blev jag lite misstänksam mot dessa regler redan i skolan. Jag fick också lära mig att inte börja med "men" eller "och". Men eftersom jag gick i skolan på den tid då man faktiskt läste i Bibeln ibland kunde jag se att i Bibeln började var och varannan mening med "och". Respekten för min lärarinna hindrade mig från att påpeka diskrepansen mellan hennes påbud och bibelöversättarnas praxis.

Samtidigt började jag iaktta hur mina kamrater (och jag själv) skrev och talade. När vi berättade längre sammanhängande historier märkte jag att vi började mening efter mening med "och". "Och sen...", "och då..." En oväntad vändning annonserades med "men": "men då...", "men sen..."

Det störde inte i prat, men jag förstod att det inte gick för sig att skriva så. Det skulle ha blivit för långrandigt.

Man får visst börja meningar med "och" eller "men", men det ska ske med måtta. Det är också en fråga om vem man skriver för och vilket tonfall man väljer.

Att börja meningar med "och" och "men" är att hämta tonfallet från talspråket. Det går bra i skönlitteratur och i personligt hållna tidningsartiklar. Däremot passar det inte så bra i bruksanvisningar eller i neutralt hållna TT-telegram.

Regeln mot ofullständiga satser kan man också bryta mot där det passar. Det är också ett sätt att efterlikna talspråkets tilltal. Att man inte skulle få börja meningar med "jag" är en regel som jag känner mig frestad att ironisera över. Regeln kan ju ses som ett utslag av den ängsligt korrekta medelklassens motvilja mot att man framhäver sin egen person. Lärare tillhör ju ofta den ängsligt korrekta medelklassen. Själv tillhör jag den lite mindre ängsligt korrekta delen av medelklassen och tycker att man visst får framhäva sig – det är ju sällan som någon annan gör det åt oss.

 

Eller...

:: PENNAN & PENSELN » REFLEKTIONER » ARTIKEL

 

 

 

 

 

Man kan inte börja en mening med ordet, och!

 

Just de nio orden sa min pappa till mig en gång, när jag höll på att skriva en novell. Jag brukar ofta be honom läsa igenom mina noveller, för att få lite, förhoppningsvis positiv, kritik.

 

Just de nio orden gjorde mig ledsen och inte bara just då, utan även nuförtiden. Det var inte alltför längesen det hände, men det känns som ett bra tag. Det kanske var ett år sedan. Jag tänker på det än. Jag tänker på det och varje gång jag börjar en mening med just det ordet, "och", så tänker jag på vad han sa.

 

Det är som en hämnd, som att säga: "Haha, man kan visst börja en mening med "och"!! Jag kan det, jag kan! Och det är inte nåt fel!"

 

Dessutom fick jag nyligen veta, genom radion, att Marcus Birro, som är en både känd och erkänd författare, också fick höra att man inte kan börja med ett sammanfogningsord som "och". Men det sket han i och han är ingen sämre människa för det! Han rättfärdigade liksom min åsikt, jag trodde ett tag att jag var ensam om den. Men nu är jag ännu mer stolt, för jag har något gemensamt med en ung, stark, känd och populär författare. Det är sånt som gör mig glad och stolt över att jag inte ändrar mig så lätt.

 

Man ska inte låta någon säga att man inte kan, för om man tror att man inte kan, då kan man inte!

 

- av Blondie

 

Det var ett långt stoff men jag tycker ändå att det kan bli intressant för forumets läsare. Det kan också vara kul att läsa:

http://hem.passagen.se/bondpa/grammatik/lustigt.html

 

Tack igen!

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Ja, visst kan man behandla det svenska språket lite som man vill, och det är ju så det utvecklas.

Förr i tiden var det ju helt oacceptabelt att börja en mening med "och", men det blir mer och mer vanligt i vardaglig skrift.

 

Själv tycker jag dock att det är fult, och det är svårt att få flyt i en text med meningar som börjar med "och".

Det blir som en slags uppräkning, vilket kan passa vissa manniskors skrivstil (som exempelvis Marcus Birro), och för vissa texter (som biblen, viken ju är som skriven för att läsas upp med eftertryck; jag ser framför mig en präst som förbannar allt ont i världen med utropade bibelcitat).

 

Jag skulle säga att detsamma gäller för samtliga språk. Man läser inte ofta en mening som börjar med "and" eller "und" exempelvis.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

tonybollo1

Då var vi överens.

Oavsett vad Marcus Birro & Co tycker och gör skall jag komma ihåg ditt råd.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

gondor lias
(som biblen, viken ju är som skriven för att läsas upp med eftertryck

 

Det heter väl Bibeln?

 

G

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

gondor lias
Mig grammatiskt och jag iom med att man utelämnar självklarheter.

 

Jag undrar om mig kan få servera jag en kopp kaffe nu?

 

G

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Det heter väl Bibeln?

 

Ne, inte på småländska/gotländska... ;)

 

 

Mvh

-Cat

_________________________________________________

"Varför vara besvärlig

när man med lite fantasi kan bli helt omöjlig."

okänd

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

tonybollo1

Jo, det tycker jag också, det skall heta Bibeln = "BOKEN" (d.v.s. kristendomens heliga skrift) om man bortser från den s.k. dialektala påverkan (man måste visa respekt för våra småländska och gotländska vänner). Men det finns massor av ord avledda från Bibeln som ändrat stavning: Jag tänker på

"biblisk", "bibliografi", "bibliomani", "bibliofil", "bibliotek" o.s.v. Så det är lätt att göra fel.

___________

Hej gondor lias

>>Jag undrar om mig kan få servera jag en kopp kaffe nu?<<

Vad är det för språk ;)?

 

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Nu är inte orden bibliotek, bibliofil etc härledda ur ordet bibel. Det grekiska ordet biblos betyder bok. Ur det får du boksamling, boksamlare etc. Bibel kan väl översättas med Boken med stort B.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Mr Andersson

Finns det en liknande koppling mellan spanskans "libra" och engelskans "library" ?

 

Någon har koll på hur när släkt olika språk är? Jag har på den lilla spanska jag pluggat att det finns en hel del likheter mellan spanska-engelska-svenska, eller är det bara tillfälligheter?

 

 

 

[inlägget ändrat 2003-07-04 18:17:35 av Mr Andersson]

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Urklipp från Brittanica.com 'Encyclopedia Britannica'

 

The word [library] derives from the Latin liber, “book,” whereas a Latinized Greek word, bibliotheca, is the origin of the word for library in German, Russian, and the Romance languages.

 

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

avlyssnat i sandlådan i eftermiddag

"Du är mer pucko än mig"

 

 

med eTT svarT TangenT-bord

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

tonybollo1
Finns det en liknande koppling mellan spanskans "libra" och engelskans "library"?

Nej, som vännen Erki mycket riktigt påpekat >>The word [library] derives from the Latin liber, “book,” whereas a Latinized Greek word, bibliotheca, is the origin of the word for library in German, Russian, and the Romance languages.<< Däremot kommer spanskans "libra" från latinet "libra". Eftersom du kan lite spanska så bifogar ett par av Spanska Akademiens Ordboks definitioner av ordet libra:

 

1. f. Peso antiguo de Castilla, dividido en 16 onzas y equivalente a 460 gramos. En Aragón, Baleares, Cataluña y Valencia tenía 12 onzas, 17 en las Provincias Vascongadas y 20 en Galicia, y además las onzas eran desiguales, según los pueblos.

2. Moneda imaginaria o efectiva, cuyo valor varía según los países.

3. Moneda imaginaria que, con diferente valor, se usaba antiguamente en Cataluña, en Aragón, en las Baleares, en Navarra y en Valencia.

 

Någon har koll på hur när släkt olika språk är? Jag har på den lilla spanska jag pluggat att det finns en hel del likheter mellan spanska-engelska-svenska, eller är det bara tillfälligheter?

Jag är ingen språkkontrollör men håller absolut med dig om att likheterna finns beroende på att många ord har sina rötter i latinet och grekiskan. Läser du till exempel medicinsk terminologi på de språk du nämnde så är det rena grekiska blandat med en del latin.

Jag ber om ursäkt till alla som inte kan läsa de spanska definitionerna men lovar översätta dem vid behov.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Arkiverat

Det här ämnet är nu arkiverat och är stängt för ytterligare svar.

×
×
  • Skapa nytt...