Just nu i M3-nätverket
Gå till innehåll

Känslor, tankar, tabubelagt ämne


Jessica_1994

Rekommendera Poster

Jessica_1994

Jag satt och fundera på livet och vad man egentligen har....

jag har alltid undrat varför psykiskt ohälsa har varit så tabubelagt ämne och detsamma gäller självmord.

Eftersom att jag bara är medlem här så tar jag upp det som jag vill veta mer om.

 

Vad tycker folk egentligen om självmord och varför vågar så få prata om det, nu kanske det inte är ett passande ämne här men det skulle vara kul att höra andras åsikter.

 

samhället blir bara värre och risken för psykisk ohälsa har ökat rätt mycket det senaste året...

 

hoppas ni delar med er om tankar o.s.v

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Oj, ja det är ett ämne som folk inte pratar om.

kanske för att dom inte vågar, har inte orken till det, har ingen att lita på.

 

Många anser att självmord är egoistiskt och fegt, nej inte i alla fall

inte i nåt fall skulle jag vilja säga, man ser sig som en börda, det blir bättre utan mig, man tänker på sin omgivning.

 

Nu säger inte jag att det är rätt väg för det finns hjälp att få.

Mår du dåligt och har självmordstankar så våga ta hjälp.

 

Framförallt gå DIN väg, inte någon annans väg och se till att du mår bra.

 

Ta hand om dig!

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag har rest i över 50 länder och vad jag upplevt är att

sex

är mest tabu i kristna protestantiska länder

Det går utan vidare att tala om sex öppet på ett helt annat sätt i

muslimska länder

katolskt kristna länder

Min gissning är därför att tabut kring självmord är ursprungligen ett religiöst kristet tabu (mosaiskt tabu?)

vilket är lätt att begripa om den väsentliga delen av kristendomen är "evigt liv"

Tar någon då och väljer självmord så är det ju en spark rakt i ansiktet på församlingens präst, ja mot hela församlingen.

Ja mot hela idén att "evigt liv" är nått att sträva efter.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Thomas Tydal

Anledningen till att man inte gärna pratar om det, är att det är så svårt att prata om. Man vill ju att folk ska må bra, men vad kan man säga till någon som mår så fruktansvärt dåligt för att få dem att må bättre? Tänk om det blir fel? Tänk om det man säger bara gör det värre? Det är svårt att prata om. Kanske bäst att inte prata om det.

 

Massmedia pratar inte om självmord längre eftersom det ledde till fler självmord när de gjorde det.

 

Om psykisk ohälsa ökar vet jag inte, men självmorden minskar i alla fall.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Flyfisherman

Jag har rest i över 50 länder och vad jag upplevt är att

sex

är mest tabu i kristna protestantiska länder

Det går utan vidare att tala om sex öppet på ett helt annat sätt i

muslimska länder

katolskt kristna länder

Min gissning är därför att tabut kring självmord är ursprungligen ett religiöst kristet tabu (mosaiskt tabu?)

vilket är lätt att begripa om den väsentliga delen av kristendomen är "evigt liv"

Tar någon då och väljer självmord så är det ju en spark rakt i ansiktet på församlingens präst, ja mot hela församlingen.

Ja mot hela idén att "evigt liv" är nått att sträva efter.

Ja tabu är det enligt Katolicismen, en som tagit självmord är väl nästan att likställa med en mördare - enligt deras sätt att se på saken. Får ej läggas i vigd jord etc.

 

Självklart mår ju en människa som funderar eller tar det slutgiltiga steget mycket dåligt och kan nog inte anses vara fullt tillräknelig i alla situationer.

 

Det mest tragiska är ju att vissa självmördare drar med sig andra, helt oskyldiga i detta.

 

Du Tomas, som är lokförare vet nog vad jag talar om. Jag känner själv en lokförare samt en lastbilschaufför som båda varit med om en sk. olycka.

Båda dessa hade absolut ingen möjlighet att undvika katastrofen och då undrar man ibland hur dessa personer tänker, som utsätter sig själv och andra för fara.

 

Nu senast var det visst en som ville ta sitt liv genom att attackera Polisen, "suicide by cop" kommer från staterna och verkar anammats av en del i här hemma också.

 

Visst, som sagt, nog tror jag dessa mår dåligt och saknar omdöme, men fy f-n vilka regelrätta tokfransar som gör så mot andra människor.

 

Jag har rätt lite överseende med detta faktiskt.

<_<

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag känner själv en lokförare samt en lastbilschaufför som båda varit med om en sk. olycka.

Båda dessa hade absolut ingen möjlighet att undvika katastrofen och då undrar man ibland hur dessa personer tänker, som utsätter sig själv och andra för fara.

 

I den situationen är nog den som inte orkar leva så inne i sig själv att han inte tänker på att någon annan kommer att drabbas. Han "kastar sig framför ett tåg" utan en tanke på att någon faktiskt kör detta tåg. Se exempelvis hur tidningen Bohuslänningen refererar Kenneth Gärdestads berättelse om sin bror, citerat av Flashbackmedlemmen PotäterIAmerka här: https://www.flashback.org/t339116p6

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Flyfisherman

I den situationen är nog den som inte orkar leva så inne i sig själv att han inte tänker på att någon annan kommer att drabbas. Han "kastar sig framför ett tåg" utan en tanke på att någon faktiskt kör detta tåg. ..//..

Självklart och som jag också håller med om, men det jag reagerar mot är att 3:e part man/kvinna blir oskyldigt drabbad.

 

Där har jag inte någon som helst förlåtande inställning.

 

Jag har för övrigt haft två bekanta som använt just tåget som slutstation; senast nu i våras; sonen åt en jag känner hoppade ned från perrongen på xxx och xxx-tåget tog hans liv.

 

Den första kandidaten till detta och som jag jag kände och växte upp med, for iväg och tvättade och vaxade bilen, putsade upp allting, satte på sig finkläderna och parkerade bilen på en obevakad järnvägsövergång då ett godståg kom. Detta var länge sedan.

 

Och jag har ju hört lokföraren (inte samma) berätta om hur dåligt han mådde lång tid efter detta han varit med om flera år tidigare.

Nej fy vale säger jag. :angry:

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

En människa som kommit så långt att den tar livet av sig måste ju må väldigt dåligt jag tror inte att det är som några tror ett rop på hjälp utan de vill verkligen  ha slut på sitt lidande.

Att de sedan "kastar" sig framför ett tåg eller frontalkrockar med en långtradare har nog inget att göra med att tänka efter att det drabbar föraren av det påkörande fordonet.

Det är nog snarare så att de är så långt komna i sitt självmordstänkande att de inte tänker på följderna för dem som drabbas av deras bortgång. Visst det är lätt att döma dem men hjälpa dem är svårare. Jag var medlem på ett forum där en grabb i 20-årsåldern skrev att han skulle ta livet av sig. Någon som hjälpte honom? Nej tvärtom blev svaret på hans inlägg att gå du hem och gör det ju fortare desto bättre! Han hängde sig och filmade det samt la ut filmen på forumet. Någon förnuftig såg filmen och slog larm men när polisen fått fram adressen till honom och forcerat dörren var det försent. När jag läste om detta begärde jag mitt utträde ur forumet direkt! Men inget hände! Nu har jag tagit bort användarnamn och lösenord så jag kommer inte in där längre för jag har glömt båda. Nej fy fasen för såna som sitter och uppmuntrar till självmord!

Sedan finns ju en annan aspekt vad händer med den som begår självmord? För enligt Bibeln så existerar ju Reinkarnation! Läs själva här:

http://www.teosofiskakompaniet.net/ReinkarnationIBibeln.htm

Vill ni läsa mer om det så finns det en välrenommerad psykiater och docent i USA vid namn Brian L. Weiss som skrivit många böcker i ämnet som han själv som läkare kommit i kontakt med.http://se.ask.com/wiki/Brian_Weiss?lang=sv&o=2802&ad=doubleDownan=apnap=ask.com

 Förordet till några av hans böcker är skrivet av leg.läk. Göran Grip som själv skrivit en bok om sitt tidigare liv.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Du kan även höra Elin föreläsa.

Elin var bara 16 år när hennes mamma valde att ta sitt liv.

Hon berättar b.l.a om tiden efter hur hon tagit sig vidare.

 

du kan även höra Ludmilla Rosengren när hon berättar om när hon miste sin 14-åriga dotter Linnéa i självmord 2008. Här berättar hon från sitt perspektiv vad som hände.

 

om jag får säga det själv så är psykvården idag ett skämt.

 

Jag har själv haft självmordstankar i flera år och jag planerade länge inför mitt självmord.

Men sen kommer dom små glimtarna av ljus och det är det som till slut vann och idag är jag glad att jag är i livet.

Det blir ALLTID bättre, om du inte vill ta hjälp pga dig själv så gör det för dom som står dig nära.

 

Det finns ett ordspråk som säger: Gud ger bara sina tuffaste strider till sina starkaste krigare.

 

och nej jag tror inte på ett liv efter döden, oh så jävla deprimerande. 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Deprimerande??? Tvärtom tycker jag gamla gubben det ger ju en mening med livet Skulle döden vara slutet, vad har man då levt för? Skaffa sig så många prylar och statussymboler som möjligt innan det är slut? Till vad mening?

Reinkarnationstanken ger ju den meningen att man levt för att man ska växa andligen och bli en bättre människa och belöningen är att få ett ännu bättre liv nästa gång! Så ser jag på reinkarnationstanken. Jag brukar tänka, när det är som svårast, att man får inte tyngre bördor än man orkar bära.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jessica_1994
”Den totala energin i ett slutet system bevaras alltid och kan bara överföras från en energiform till en annan och aldrig skapas eller förintas. Detta faktum – energins oförstörbarhet – kallas energiprincipen.”

 

Spännande? Intressant? !

 

Jo, jag tycker faktiskt det!

Inte för några veckor sedan, det var inte så viktigt då..

Men nu, intresserar energin mig något otroligt mycket!

 

Och faktum är, att energi kan aldrig förstöras, bara omvandlas.”

 

Och Poff!!

Där började mina tankar att dra igång, fort som fan!

Att vi är inte bara uppbyggda av en massa molekyler och ”universum”, utan vi är även gjorda av all denna oförstörbara energi!

 

Det var bara för någon dag sedan som jag satt i min soffa..,

tittade ut.

Uppmärksammade de svajande träden utanför fönstret mer än vanligt.

Men jag såg dem inte som träd.., nej, utan som människor!

Och helt plötsligt så fick jag det mesta till att ”vara människor”.

Gräset, asfalten.., till och med luften!

 

För är det så.., att en människa dör. Och energin vi består av är oförstörbar, måste vi ju ”ta vägen” någonstans?!

Jag vet inte var, men det känns väldigt spännande och jag känner mig på nåt sätt odödlig!

För även om jag dör, kommer min energi och kanske min själ att bli nåt annat?

 

Vi dör, begravs…, blir uppslukade av jorden. Visst?

De flesta blir det i alla fall, om man nu inte vill bli utspridd någon annanstans?

Men nu utgår vi från att vi begravs i jord!

 

Ur jord kommer liv. Liv som träd, blommor, gräs.., med mycket mer!

Så tänk dig nu att du blir ett träd!

Trädet växer och växer i många, många år.

När trädets ”tid är kommen”, kanske blir nedsågat eller likande, blir det eventuellt papper?

Ritpapper, tidningspapper, toapapper. You name it!

 

Och nu utgår vi från att det blir toapapper.

Någon torkar sig med detta papper efter en förhoppningsvis njutbar stund på toaletten.

Pappret spolas ned och ut i kloaker.., sedan ut i vattnet.

Kanske Vättern?

 

Vattnet renas, någon dricker det..

Omvandlas i kroppen hos i detta fallet mannen, som dricker det.

Blir sperma, som sedan befruktar ett litet, litet ägg.

 

PANG!

Så kommer det ut en liten bebis.

Bebisen.., det är Du!

 

Du lever, du dör.

Du lever, du dör.

Du lever…, du dör.

 


 

Kanske hade du blivit en blomma istället för ett träd?

En blomma som dött tidigt.

Man hade kunnat vara 5000 blommor under den tiden du kunnat vara ett träd.

 

Så kanske dör du och din älskade.

Din älskade är 5000 blommor, du är ett träd.

Men på nåt sätt blir ni samtidigt den där sperman som sedan befruktar ett ägg..

Ni föds, samtidigt!

 

Ni möts åter igen.

Ni vet inte att ni träffats förut, men ni känner på ett konstigt sätt, att ni hör ihop?!

 

För visst kan man träffa vissa personer, säga:

-”Det känns som att vi har känt varandra jämt”.

Vilket, kanske också är sant?!

 

Så, hur många liv har man levt egentligen?

 

Och, det är nog inte så konstigt att man kan känna sig iakttagen ibland.., att något som nog inte finns där ”på riktigt”, är där ändå.

Något spöklikt!?

 

Kanske är det bara energin från en nära släkting?

 

Många tycker säkert att jag ”spårar ur” nu 

Men visst är det ändå häftigt när man tänker på det!?

Och kanske inte heller helt omöjligt?

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag trodde att idg eforum var till för dator och sånt men visste inte att man kan hitta såna här trådar. Jessica tycker synd om dig var rädd om ditt liv.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jessica_1994

Jag trodde att idg eforum var till för dator och sånt men visste inte att man kan hitta såna här trådar. Jessica tycker synd om dig var rädd om ditt liv.

Förlåt, det kanske var dumt att starta en tråd om det just här?

 

kanske ska ta det på någon annan sida?!?

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

I Avreagera dig och Öppet forum har vi genom årens lopp diskuterat allt mellan himmel och jord så varför skulle vi inte fortsätta med det? Det var inte fel att posta din tråd här, Jessica.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Nu vet jag inte om du mår dåligt men jag utgår ifrån det.

Om du har självmordstankar så rekommenderar jag dig att söka hjälp direkt.

 

Tänk att du är så stor del av ett stort pussel, om du försvinner från det pusslet så är det inte längre helt.

 

Om du väljer att ta ditt liv så är risken stor att det blir fler självmord efter ditt, för personer som står dig nära blir i riskzonen själva, personer i din närhet kommer garanterat också att bli sjuka, åka ner i djupa depressioner som sedan kommer att leda till självmordstankar som sedan kan leda till ett självbordat självmord

 

När en person väljer att ta sitt liv så tar man andras också (om du förstår vad jag menar)

 

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jessica_1994

I Avreagera dig och Öppet forum har vi genom årens lopp diskuterat allt mellan himmel och jord så varför skulle vi inte fortsätta med det? Det var inte fel att posta din tråd här, Jessica.

 

Det kändes lite fel...

Nu vet jag inte om du mår dåligt men jag utgår ifrån det.

Om du har självmordstankar så rekommenderar jag dig att söka hjälp direkt.

 

Tänk att du är så stor del av ett stort pussel, om du försvinner från det pusslet så är det inte längre helt.

 

Om du väljer att ta ditt liv så är risken stor att det blir fler självmord efter ditt, för personer som står dig nära blir i riskzonen själva, personer i din närhet kommer garanterat också att bli sjuka, åka ner i djupa depressioner som sedan kommer att leda till självmordstankar som sedan kan leda till ett självbordat självmord

 

När en person väljer att ta sitt liv så tar man andras också (om du förstår vad jag menar)

 

 

jo det är sant....

 

Tack för alla svar

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Stefan Eklinder

Jag satt och fundera på livet och vad man egentligen har....

jag har alltid undrat varför psykiskt ohälsa har varit så tabubelagt ämne och detsamma gäller självmord.

Eftersom att jag bara är medlem här så tar jag upp det som jag vill veta mer om.

 

Vad tycker folk egentligen om självmord och varför vågar så få prata om det, nu kanske det inte är ett passande ämne här men det skulle vara kul att höra andras åsikter.

 

samhället blir bara värre och risken för psykisk ohälsa har ökat rätt mycket det senaste året...

 

hoppas ni delar med er om tankar o.s.v

 

Att psykisk ohälsa är/varit tabubelagt härstammar säkert från hur det var förr. Då var det en skam om någon var psykiskt sjuk. Familjen ville inte veta av personen. Av den anledningen placerades personen på mentalsjukhus långt utanför stan.

 

Har hört historier att folk åkte ut till mentalsjukhusen för att titta på dom psykiskt sjuka som vi tittar på djur på zoo.

 

Vanskapta barn placerades ute i skogen för att dö. Det var också en skam.

 

Vi har haft ett mentalsjukhus. Det är nedlagt idag. Byggnaderna finns fortfarande kvar och tjänar idag som bostäder eller lokaler åt företag. Stället ligger en bra bit utanför stan.

 

Dom psykiskt sjuka har slussats ut i samhället. Det måste varit en fruktansvärd omställning. Tänk dig att ha tillbringat halva ditt liv på ett mentalsjukhus, för att sedan bli tvungen att sköta dig själv ute i samhället.

 

Idag har det blivit bättre på den fronten. Alla vill förstås inte prata om att dom mår psykiskt dåligt. Det är en väldigt personlig del av livet, som du inte gärna lämnar ut.

 

Självmord är en del av den psykiska ohälsan. Dom som pratar om att ta livet av sig kommer aldrig att göra det, heter det. Om det stämmer eller ej tvistas det om.

 

Personligen har jag haft självmord olidligt nära mig. Det pratades aldrig om att det skulle ske. När jag var uppe och hälsade på sattes det i verket. Jag kan säga att hela mitt liv brakade samman efter det. Inget jag önskar min värsta ovän att ha två civilpoliser på besök, som berättar att en allmänhet hittat personen hängande i ett träd.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Arkiverat

Det här ämnet är nu arkiverat och är stängt för ytterligare svar.

×
×
  • Skapa nytt...