Inte som andra

[Mr Andersson]

Håller med dig till 100%, men jag var otydlig. Jag har läst på, och BETT min läkare skriva ut vissa piller. Tyvärr är han något svårflirtad...

 

Jag kommer alldeles strax skriva om en vän till mig som i helgen som gick, försökte ta sitt liv. Jag mår inte helt bra just nu.

 

 

[Mr Andersson]

Livet är underligt.

 

När jag skrev den här tråden trodde jag mitt liv var slut.

Jag fick dock mod att gå ned på stan (kallaspackad, men och?). Jag ser en massa folk som jag sett 143 gånger tidigare, men de verkar inte se mig. Typiskt. Helt plötsligt, kommer en tjej fram till mig, som jag visserligen träffat några gånger, och som är tillsammans med en bra kompis till mig.

 

Då säger hon, med gråten i ögonen, Xxxx har försökt ta livet av sig.

 

Just då, känner jag livet passera för mig. Det kanske finns nåt att leva för i alla fall?

 

Snubben överlever, är just nu på psyk. Tjejen har flyttat ut och bor mer eller mindre i sin ryggsäck. Dessa dagar fick hon bo hos mig, men nu har hon hittar egen lägenhet.

 

 

 

[Anjuna Moon]

Det kanske låter lite kallt, men i mina ögon är självmord/självmordsförsök den mest själviska handling man kan begå. Man tar inget som helst ansvar för hur det påverkar folk i sin omgivning och hur dessa kommer må i framtiden av det.

 

När en av mina systrar var i övre tonåren bodde hon hemma hos sin pojkvän. En kväll när hon kommer hem hittar hon honom död vid köksbordet, han hade tagit sitt liv. För min syster innebar detta över ett år av problem och det krävdes väldigt lång terapi för att hon skulle klara av att fungera normalt efter det.

 

Själv såg jag i tioårsåldern resultaten av en tunnelbanehoppare och än idag kan jag få ont i magen av att tänka på det. Självklart var det extra svårt att hantera det som barn.

 

Inte nog med att själva självmorden/försöken skapar enorma problem för alla inblandade, även innan sådana sker påverkar det folks liv väldigt mycket. Två av de kompisar som gick på piller talade ofta om att de tänkte ta livet av sig. När de gör så påverkar det hela ens vardag, eftersom man måste gå omkring och oroa sig för dem konstant, kolla upp dem med jämna mellanrum osv.

 

Nä, det är i mitt tycke rent förjävligt. Att sedan psykvården och psykakuterna fungerar uruselt gör allting ännu värre.

 

[Mr Andersson]

Det kanske låter lite kallt, men i mina ögon är självmord/självmordsförsök den mest själviska handling man kan begå. Man tar inget som helst ansvar för hur det påverkar folk i sin omgivning och hur dessa kommer må i framtiden av det.

 

Håller med, MEN när man planerar eländet, bjuder in folk, bekanta, tjej (med barn (10 år)), då är man fan inte frisk (och det är RUSKIGT etotrippat!), och man skadar mer än man kanske ville. Han ville VISA alla, tyvärr (som tur är?) hände en olycka, så han blev hämtad av den röd-vita-bilen...

 

 

 

När en av mina systrar var i övre tonåren bodde hon hemma hos sin pojkvän. En kväll när hon kommer hem hittar hon honom död vid köksbordet, han hade tagit sitt liv. För min syster innebar detta över ett år av problem och det krävdes väldigt lång terapi för att hon skulle klara av att fungera normalt efter det.

 

Det är naturligtvis ytterst beklagligt, men hon slapp se själva "akten".

 

 

Jag har aldrig tänkt på att ta mitt liv, däremot behöver jag ordentlig professionell hjälp med många saker. Jag har en utomordentligt duktig psykolog, som jag träffar regelbundet. Men, en psykolog får inte göra vad som helst...

 

Och jag tror fortfarande att många ser "anti-depp"-medeciner som farliga. Det kan dom vara, men dom kan lika gärna vara livsviktiga. För oss, som har nedsatt mottaglighet för serotonin, så ÄR det viktigt, på riktigt.

 

 

 

[Anjuna Moon]

MEN när man planerar eländet, bjuder in folk, bekanta, tjej (med barn (10 år)),

Va? Hänger inte med, kom det dit folk och tittade på, utan att göra något åt det?

 

[Cecilia]

När man är i en så djup depression så att man funderar på självmord så har man nog ingen större ork att tänka på andra, man har fullt upp med att försöka klara sig själv.

 

På en arbetsplats där jag var för ca 15 år sedan så var det en som var sjukskriven av psykiska skäl. Han kom på besök en dag och pratade med chefen och hon sa efteråt att hon märkte att han fortfarande var sjuk därför att han bara kunde prata om det som direkt berörde honom själv och inget om vad som hände på jobbet.

 

[Mr Andersson]

Nja, M (om vi kallar honom så), hade planerat eländet. Bjuder på fest ; tjej (med barn), polare, grannar. Ingen anar nåt, givetvis.

 

(som tur är kommer hans tjej utan barn, hon hade en olustig känsla och vägrade följa med)

 

Han är trevlig som vanligt (det är han), sen tar det skruv. Nåt händer, 20 sekunder senare ligger han livlös på golvet i en blodpöl. Tjejen ringer eftet ambulans, organiserar husdjuren, tar hand om allt.

 

Det visar sig att han svalt tjejens burk med sömnpiller och sen supit som ett svin.

 

Ingen reagerade, på nåt annat sätt att han vorit kalaspackad.

 

 

 

[lizardKng]

Men ju fler som gör det desto bättre. Det tog mig ett bra tag att förstå att det inte bara var jag som var "konstig".