Ekonomisk tillväxt vs ekonomisk effektivitet!

[Uno]

Vem vinner egentligen på ekonomisk tillväxt utan att exempelvis först se till att de sociotekniska flödessystemens logistik och ekonomiska effektivitet optimeras och kvalitetssäkras?

 

Som jag ser det så är fokusering på enbart ekonomisk tillväxt ungefär som att hälla bensin på brasan (t.ex. Stålverk 80, Botniabanan och tunneln genom Hallandsåsen…). Det brinner ordenligt och okontrollerat en stund och sedan är festen slut, och då måste man öka penningmängden igen om nu inte ännu fler skall bli arbetslösa. Vi bör därför istället dels fråga oss hur vi kan använda bensinen klokare och dels om det finns andra alternativa sätt att lösa problemen.

 

Ekonomisk effektivitet innebär att man fokuserar på verkningsgraden, alltså kvoten mellan input och output. Ekonomisk effektivitet är rimligen ett mer relevant synsätt för att få tillstånd långsiktiga och hållbara lösningar, än att till varje pris anamma keynesianismens ensidiga fokusering på full sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

 

Utan ökad verkningsgrad när det gäller konsumenternas access till avsevärt billigare och bättre bostäder, mat och förnödenheter, så leder politiska krav på ökad tillväxt för ökad sysselsättning, till att det mesta av den ökade penningmängden, går till ”mellanaktörerna” och till välfärdsstatens allmosor i form av subventioner och transfereringar.

 

Med ”mellanaktörer” menar jag här de ofta multinationella verkstadsföretagen m.fl., och det ”spindelnät” av servicefunktioner som omger dem (styrelser, VD:ar, IT-avd., säljare, inköpare, konsulter, konstruktörer, arbetare som ”flyttar på saker och info”, banker, revisorer, extern IT, hårdvaruservice, reklambyråer, advokater, bemanningsföretag…). Dessa företag sysslar dessutom ofta med sponsring, reklam och annat som gör varorna dyrare för detaljhandeln och användarna!

 

”Mellanaktörerna” utgör alltså något som kan ses som ungefär snarlikt en ”timglashals” för fördröjningen och filtreringen av det penningcirkulationsflöde, som följer material- och varuflödet från råvaran till användarna och konsumenterna. Efter att allt längre och längre ”gå över ån efter vatten” så hamnar varorna till slut hos användarna och konsumenterna efter aggressiv tv-reklam, brevinkast, spam, mässor och exponering i skyltfönster.

 

Dem som enligt mina mer eller mindre kvalificerade gissningar framgångsrikt bör kunna konkurrera som alternativa men verkningsgradsoptimerande ”mellanaktörer”, är ömsesidigt samverkande professionella användare och konsumenterna. Som jag i åtskilliga artiklar har skrivit tidigare så bör många miljoner organiserade konsumenter och användare, då via konsulter kunna teknikupphandla och avropsavtala direkt med ”underleverantörerna” som då levererar monterbara ”mekano”-delar och generella fästelement direkt till närskaliga monteringshallar och automatiserade ”hämtställen”.

 

Det finns ju redan exempel på att det går att gå förbi ”mellanaktörerna” genom att klicka med musen på en webb-blanketts ”ikryssningsruta” och på så sätt lyssna på musik och titta filmer till nästan försumbara kostnader i förhållande till de valbara alternativen. När det gäller rent fysiska flöden så kostar ju vattenflödet från kökskranen 1000 ggr mindre än att hämta det från varuhushyllan och gå tillbaka med returflaskan. Huvudsakligen därför att det inte finns några ”mellanaktörer” utan leveransen styrs från kökskranen (jämför datormusen) och den ”spårbundna” leveransen (via rörledningsnätet) beställs, regleras och adresseras i förväg via den via nätet ”spårbara” köks- eller badrumskranen.

 

Om ni kanske tycker jag tar i onödigt mycket så är det nog lika nödvändigt idag som på Frédéric Bastiats tid för att försöka bemästra hemmablindheten.

http://www.libertariansktforum.org/preview/5.pdf

http://dvg.furu.kalix.se/digibok/Intek/lager/bastia.html

 

 

[inlägget ändrat 2007-01-07 10:27:28 av Uno Hansson]