Just nu i M3-nätverket
Gå till innehåll

- Va, skall ni ha betalt?


Anp

Rekommendera Poster

Det är en för årstiden ovanligt stilla onsdagsmorgon och dagens agenda innehåller trevligheter som avtackningsfika för en medarbetare och därefter installation av switch och fibermodul på en ny site. Jag äntrar kontoret, byter ut mina skor mot bekväma sandaler, loggar in och börjar skumma igenom eposten. Några varningsmail har ramlat in under natten. Inget anmärkningsvärt i och för sig.

 

Plötsligt står han där i dörröppningen. Den åldrade och lätt skäggiga mannen med den dåliga hörseln och hesa rösten. Användaren som jämt han ville ha något utfört smög upp bakom ryggen med sänkt panna, isande blick och ett påklistrat leende som inte avslöjade fler tänder än absolut nödvändigt. Mannen som slutade för några år sedan och sade adjö och inte skulle komma tillbaks igen. Nu är han tillbaks.

 

- Hej, kommer du ihåg mig?

- Jadå.

 

En del användare glömmer man bara inte. Det här är en sån användare. Påträngande, ifrågasättande, enveten och störande. Verkar ibland fullkomligt sakna all form av känsla för nåt annat än Jag, Mig och Mitt, utom möjligen när han själv kommer på sig med hur han för sig med andra.

 

Och nu är han tillbaks.

 

- Och nu behöver jag en dator att arbeta med, och uppkoppling till det där rummet, säger han och pekar på det enda rummet på hela våningsplanet som saknar datauttag.

 

Inhyrd för att utföra en enda arbetsuppgift ansåg verksamheten senast det begav sig att det inte fanns skäl att kosta på honom hyran som IT-avdelningen tar för en standardarbetsplats senast det begav sig. Situationen verkar inte ha förändrats nånting nu. Den enda som inte är sig likt är att arbetsplatserna som befinner sig i närheten av den plats där han skall utföra sitt arbete och tidigare var lediga vissa dagar nu är upptagna mellan 8 och 17 varje dag.

 

[Tough shit] tänker jag, tyst för mig själv för att ingen skall höra.

 

Mina kollegor som för tillfället befinner sig i samma rum försöker bringa lite klarhet i hela situationen medans jag själv återgår till mina varningsmail. Jag hör lite avlägset hur det mumlas bakom mig.

 

- Kan vi få hit nån som kan dra ett datauttag lite kvickt, säger en av kollegorna efter en stund.

- Njae, säger jag, det är nog enklare att skaffa en accesspunkt till och se till att den täcker det aktuella området istället, säger jag, utan att försöka sätta mig in i situationen mer än absolut nödvändigt.

- Ingen dum idé, mumlar den åldrade och lätt skäggiga mannen med den dåliga hörseln och hesa rösten. Går det att ordna till nästa onsdag?

 

Eftersom min alldeles egna kalender redan innehåller en hel del saker som är, hur säger man... 'planerade', till skillnad från motsatsen, dvs 'oplanerade', så tvingas jag till min stora lycka att ge honom ett nekande svar på frågan.

 

- Neehe, jaså du säger det, säger han med sänkt panna och sin isande blick fäst rakt in i mina egna ögonvitor.

 

För att få lämnat samtalsämnet så fort som möjligt så passar jag på att förhöra mig om varför han egentligen är här. Normalt sett så ser vi ju helst att arbetsledaren i god tid lämnar någon form av indikation på att det är en ny medarbetare på väg, och att denne kommer behöva tillgång till dator, datauppkoppling, nätverkskonto, skrivare, epost, div. applikationer och andra små detaljer som folk bara tar för givet och jämt tror att de fixar sig själva. Och skulle det fattas nåt så ringer man ett samtal och vips så är det löst också.

 

Jag frågar lite försynt:

 

- Vem är din arbetsledare numera?

- Det är NN.

- Hade hon någon som helst aning om att du skulle dyka upp här idag?

- Ja, absolut, det är ju hon som har skickat efter mig.

- Vet du om hon hade någon särskild anledning att INTE informera IT-avdelningen om att du skulle komma hit?

- Nej, hurså?

- Jo, vi vill ju helst känna till när det ramlar in nytt folk INNAN de ramlar in så att säga. För att slippa situationer som den här.

- Ja, men hon hade nog ingen aning om att jag skulle komma.

- Eh, hur skall du ha det nu? Det har ju inte ens gått en halv minut sen du sa precis tvärtom.

- Ja, alltså hon vet inte att jag skulle komma just precis idag.

- Ok.

 

Här känner jag hur det börjar svartna. På vilket sätt diskussionen avslutas och hur han lämnar rummet får förbli en gåta.

 

---

 

Under avtackningsfikat kommer ett supportsamtal. Någon som har försökt skicka ett mail mellan våra två epostsystem (dont ask!) har fått det i retur med nåt konstigt felmeddelande. Jag ber henne skicka hela det exakta felmeddelandet till mig så kollar jag på det sen.

 

Resterande delen av förmiddagen går åt till möten.

 

---

 

När jag kommer tillbaks efter lunchen så låser jag in mig på mitt rum, tar några djupa andetag och dyker rakt ner i det egendomliga epostproblemet. Vad är det egentligen som är fel, frågar jag mig. Det är ju inget som är ändrat nånstans. Jag lyckas bara konstatera att det inte går någon trafik mellan skräppostfiltret på dmz och epostservern (med den internt outsourcade (insourcade?) administratören) på insidan, det drabbar några tusen användare, och felet ligger inte hos mig.

 

Jag försöker ringa administratören men får inte tag på honom. Istället tassar jag bort till cafét och häller upp en kopp kaffe åt mig. På väg tillbaks ser jag honom längst bort i korridoren. Användaren. Den åldrade och lätt skäggiga mannen med den dåliga hörseln och hesa rösten. Han verkar nyss ha varit och ryckt i min dörr, bara för att upptäcka att den var låst och rummet tomt.

 

[Nej!] tänker jag. Högt och ljudligt. Men jag tror inte han hör.

 

Det påklistrade leendet sticker i mina ögon redan på avstånd. Den sänkta pannan och isande blicken antyder att han har upptäckt mig, ställt in siktet och det finns ingen som helst chans att komma undan. Precis som när savannens stora kattdjur inför jakt placerar sig med bytesdjuret mellan sig och varifrån vinden kommer, lika listigt placerar han sig mellan mig och dörren in till kontoret. Han har mig fast.

 

- Hej, börjar han.

- Hejsan.

- Du, jag tänkte på detta.. [blah blah blah svammel svammel]

 

Det verkar som att han skall köra samma program som senast det begav sig. Vad som har hänt sen sist är att programmet har uppdaterats till en nyare version, och databasen numera ligger i en SQL Server istället för som tidigare i en Accessdatabas.

 

- Jag har min egen dator med mig, säger han. Kan du bara hjälpa mig uppdatera programmet till den senaste versionen så kan jag komma igång och börja arbeta.

 

Jaha, då börjas det igen.. "Användarna tar över" stod det i CS förra veckan, men än så länge gäller det bara i Gartners omåttligt vilda fantasi. Trolling hade kanske våra engelsktalande kollegor kallat det. "Nu har vi inte gjort några löpsedlar på länge, låt oss vräka ur oss lite provokativt dravel som skapar debatt så vi får publicitet!"

 

Jag rör runt lite med skeden i kaffekoppen och försöker att se åtminstone lite engagerad ut, samtidigt som jag tar några snabba kliv runt honom för att komma ur hans obehagliga grepp.

 

- Skall du använda programmet så skall du använda en dator som är sanktionerad av företaget. Vi tillåter inte att folk tar med sig sina hemdatorer och pluggar in i nätet.

 

- Jag behöver inte plugga in den nånstans för att komma igång. Jag har ju databasen lokalt på min dator sen tidigare. Det enda som behövs är att vi uppgraderar programmet till den senaste versionen. Har du skivan hos dig?

 

[Va?] tänker jag, högt och tydligt, men jag tror inte han hör den här gången heller. Har människan sprungit runt i flera år med företagsuppgifter i sin privata dator? Jag lägger band på mina annalkande upprymda känslor men ser ändå lite fram emot hur det här samtalet kan utveckla sig. För säkerhets skull så öppnar jag min dörr, tar ett kliv in på rummet, vänder mig om mot honom och fattar dörrhandtaget på ett sätt som försöker visa att det är jag som genom en enkel rörelse kan bestämma när det här samtalet är över.

 

- Jaså, men du tror inte de övriga användarna, som har arbetat här under åren du inte har varit här, har lagt in uppgifter i databasen?

- Jo naturligtvis, det har de ju alldeles säkert gjort.

- Och om du matar in uppgifter i din alldeles egna databas, hur skall vi slå samman de här två till en gemensam sen?

- Hur menar du nu..?

- Jo, om vi kopierar in den databasen som du har i din dator till nätverket så kommer ju allt arbete som de andra har gjort under tiden att försvinna.

- Jaså? Varför det?

- Databaser fungerar på det viset. Det är en klump med uppgifter som man inte kan sammanfoga med andra hur som helst.

- Men det är inte exakt samma databas, det är ju en helt annan verksamhet än sist.

- Det spelar ingen roll vilken verksamhet det gäller, det finns fortfarande bara EN databas och den innehåller samtliga verksamheter.

- Och det går inte att kopiera ihop dem på något vis?

- Nej, det funkar inte så.

- Men så gjorde vi ju sist?

 

I det här läget känner jag hur tålamodet börjar ge vika, och har det väl börjat så kan det gå utför riktigt fort därefter. Man börjar fundera över varför man egentligen står här och dividerar med människan. En enkel handrörelse och vips åker dörren igen och samtalet borde vara till ända.

 

- Möjligt, men det går i vilket fall som helst INTE att lösa på det viset längre.

- Är det säkert?

- Ja! [för helvete]. Det går inte.

 

Innerst inne så hoppas jag att han till slut inser att den väg som tidigare brukade vara ganska framkomlig numera är kantad av hinder, och jag har varken lust eller tid att stå här och dividera om orsakerna till detta. Men han har tydligen lite luft kvar i lungorna som måste ut:

 

- Ok, men hjälper du mig bara att uppdatera programmet så jag har den senaste versionen på min dator.

- Betalar verksamheten för den tid jag lägger ner på din privata dator då?

- Betalar? Menar du att det kostar? Jaså, nej vet du, då lägger vi ner det.

- Ok då.

 

Jösses, hade jag tänkt på det där argumentet några stycken längre upp hade jag ju inte varit i närheten av en hjärtinfarkt vid det här laget. Jag smäller försiktigt igen dörren och återgår till det betydligt allvarligare epostproblemet. Ett telefonsamtal senare är jag på väg bort till epostadministratören (offsite) för att på plats försöka luska ut var felet ligger.

 

Här följer ett sammandrag:

 

- [Funktionen X] (ligger på samma server som epostsystemet) fungerade inte riktigt, så vi provade att byta nätverkskort.

- Jaså, säger jag. Vilka är "vi", och hjälpte det?

- Jag hade hjälp av två killar här igår, och nej, det hjälpte inte.

 

Servern är utrustad med två nätverkskort men bara det ena är anslutet. Bägge korten har samma IP-adress konfigurerad (!) men det ligger fel nätmask på det anslutna kortet. Vi flyttar tillbaks patchkabeln igen och jag inaktiverar det andra kortet helt. Problemet löst.

 

---

 

Dagens tänkta höjdpunkt, switchinstallationen på den nya siten, ett arbete som redan skjutits på flera veckor på grund av ständigt inkommande panikcase som antingen måste utföras numedengång (och går det inte så måste det tjötas och käftas om det en stund), det arbetet får vi ta en annan dag.

 

 

\\Anp - Just another day at the office

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

En klar poäng!!

Skönt att läsa att man inte är ensam där ute. Det är otroligt vad lika användare är på olika arbetsplatser.

 

/jonas

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Du har aldrig funderat på att bli kolumnist? Lysande text!

 

--

"I killed my dinner with karate -

kick ´em in the face, taste the body;

shallow work is the work that I do." -Joanna Newsom

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Strålande, Anp!

Varje dag verkar innehålla varierat antal av "numedengång"-jobb...

 

Välskrivet och engagerande.

Kan man hoppas på mer?

 

Och så har du fått dina max-5-poäng redan :/

Får väl leta upp ett annat inlägg av dig och lägga poängen där.

 

Mycket underhållande läsning.

 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Arkiverat

Det här ämnet är nu arkiverat och är stängt för ytterligare svar.

×
×
  • Skapa nytt...