Just nu i M3-nätverket
Jump to content

Angående privatliv (17 år)


DnSx

Recommended Posts

Jag måste tacka för ett av de få vettiga svar jag fått här.

 

Tack för din åsikt om tabletterna också.

 

 

Till CloudBerry:

>Hur ska man annars kunna hjälpa den som mår dåligt??

Börja med att prata med personen kanske?

Istället för att snoka igenom ens privata saker,

vilket leder till att man helt tappar tilliten och

absolut inte vill diskutera några som hellst

personliga saker för denne någon mer gång.

 

 

 

Som ni kanske förstår och som jag skrivit så

har inte föräldrarna pratat med henne ens EFTER

det att pappan läst dagboken och fått bevis på

att hon mår dåligt.

Hon är inte självmordsbenägen men viktfixerad.

 

Okej, nu vet jag att de inte gjort något lagligt fel,

och kan berätta det för henne.

 

 

Min inställning är dock fortfarande att föräldrarna betett

sig som skit.

 

Att rota genom personliga saker och läsa dagböcker

bör ju vara den sista utvägen om man är väldigt

orolig för sitt barn.

 

Nu använde sig pappan av det direkt, vilket omedelbart

ledde till att hon knappt pratar med honom längre.

 

(Detta MÅSTE han ha insett).

 

Pappan har fortfarande inte berättat varför han

gick igenom hennes personliga saker, trots att

hon har frågat flera gånger.

Hade han varit orolig bör han väl svarat t.ex.

"För att jag var orolig".

 

Bara för att man är förälder kan man inte göra vad som hellst.

 

Jag vet inte var mamman står i den här konflikten,

men hon ställer sig alltid annars på pappans sida

(och vice versa) när de bråkar.

 

 

Link to comment
Share on other sites

Självklart står mamman på pappans "sida", som förälder måste man ju hålla en konsekvent linje för att få barnet att förstå att det inte går att gå till den ena om den andre säger nej. Det handlar inte om att ta ställning emot sitt barn, det handlar om att mamma och pappa tillsammans är en enhet, föräldraenheten. Så länge man bor hemma får man ju faktiskt acceptera att ens föräldrar är oroliga för en och ser till så man inte kan skada sig själv.

---

Lift up the receiver

I’ll make you a believer

 

Link to comment
Share on other sites

men men, man måste prata. Om man inte kan föra en kommunikation direkt med personen får man ta hjälp av någon annan. En vän, en bekant eller en yrkesman.

 

Det verkar vara en tråkig historia detta.

 

Kan ge stödet att jag tycker det är kränkande att gå igenom ett 17 årigt "barns" rum och dagbok utan att föra en riktig dialog med henne innan och/eller efter.

 

Jag hoppas att detta löser sig, att de kan prata med varandra och förstå varderas situation och vad det är som fått den andra att agera på det vis som skett. Detta svar kan enbart fås om de kan kommunicera med varandra.

 

 

/T

 

Even when we know we´ll never find the answers, we have to keep on asking questions.

 

Link to comment
Share on other sites

men men, man måste prata.

 

Japp. Huvudet på spiken!

Exakt så är det!

 

Jag var nog ett "problembarn" när jag var tonåring, men det berodde mest på att mina föräldrar hade "bra" gener: Mamma konstnär och rektor, pappa musiker och "civing", far- och morföräldrar läkare och ingenjörer...

 

Problemet med mig var att jag absolut inte visste vad jag skulle "bli"..

En enda sak visste jag: Musik och datorer!... När jag var 17, var jag "helt lost", men det "ingår" lixom i själva livet..

 

Hälsningar:

/Virtuosen

-Livet är allt "snurrigt" fortfarande, men det "ordnar sig" med tiden!

 

 

Link to comment
Share on other sites

Skitsnack.

 

"som förälder måste man ju hålla en konsekvent linje för att få barnet att förstå att det inte går att gå till den ena om den andre säger nej"

 

Du är förälder?

 

Har mamman sagt "du får vara ute till tio för det är skola imorn"

så ska ju inte pappan ändra på det beslutet.

 

Däremot ska självfallet inte mamman/pappan ställa sig på varandras sida bara för att visa enad front mot barnet även om den ena föräldern gjort fel. Det är inget krig, det handlar om ens egna barn. Som man INTE kan behandla hur som hellst. Snart växer barnen upp och flyttar, så får ni aldrig se dem mer...

 

 

Jag hade väl tur med mina föräldrar som inte betedde sig på det sättet.

Om min pappa tyckte att mamma hade gjort något fel mot någon av oss barn så sa han självklart det till henne (och vice versa).

Gör den ena föräldern något som är helt fel så är det väl bättre att den andre ställer sig på barnets sida. Annars har barnet ingenstans att vända sig...

 

Om nu däremot föräldrarna verkligen tycker likadant FÖRST DÅ ska man hålla "en konsekvent linje" mot barnet.

 

 

Jag vet ju bara hur mina föräldrar varit mot mig och hur jag vill vara som förälder när det blir dags.

 

Link to comment
Share on other sites

  • 1 year later...

När man är 17 år är man inte så liten direkt. Om ett år är man ju myndig. Somliga människor blir dock aldrig myndiga och det är vissa handikappade :-( Enligt lagen kanske de blir det men inte i verkligheten. Jag fick veta för några dagar sen att Socialkontoret hade lämnat ut papper till min mamma :-( Där fanns också vissa journalen från Trollbäckens vårdcentral :-( jag kommer inte ihåg nu när mamma fick dessa papper men jag var betydligt äldre än 18 år i alla fall.

 

Min bästa kompis som är blind och gravt hsk har också drabbats av samma öde. Men i hennes fall så är det från en skola (Mo Gård) som hennes föräldrar har fått ta del av journaler :-( Hon var också myndig då.

 

Jag ska skicka ett email till socialkontoret och fråga om de lämnar ut papper till andra handikappade barns föräldrar :-( Man är ju alltid barn till sina föräldrar oavset hur gammal man blir.

/Maria

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.



×
×
  • Create New...