Just nu i M3-nätverket
Gå till innehåll

Astronomi


hup151_t

Rekommendera Poster

Om en raket sänds rakt upp och med konstant acceleration och kraft att lämna Jorden kommer den då hela tiden att fortsätta sin fartökning och med tiden att närma sig ljushastigheten? Om så - upphör accelerationen då? Har Voyager 1 och 2 konstant hastighet eller öka den?

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Man brukar ibland vid behov låta en farkost åka runt en större kropp och ta sats och öka farten. Blir den fartökningen konstant? Gjorde man inte så för Voyager genom att gå ett varv runt t ex Jupiter och i så fall skulle de väl vara under acceleration?

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Ämnet rymdfart och att använda sk. gravitationsslunga kan i princip liknas vid en släggkastare: när denne skall utöka farten för släggan att kastas iväg, så roterar denne och drar släggan inåt samtidigt som släggkastaren åt motsatt håll rör sig lite mindre. Ju närmare släggan dras mot centralpunkten - ju mer kommer den att öka i hastighet och sedan släpps den iväg med maximal effekt som släggkastaren klarade att uppnå.

 

https://www.youtube.com/watch?v=4Wl8rZcMSc0

 

När det gäller stora massor kontra en liten massa som tex. en planets oerhörda massa i jämförelse med en liten rymdsonds klena massa, så är planetens förskjutning fullständigt försumbar - men den finns.

Även rymdsonden har en massa om än liten och allting med massa utövar gravitation. Dom dras till varandra, den ena med oerhört större påverkan. Liksom släggkastarens hopkopplade "sträng" innan den slungas iväg.

 

Jag blir mest imponerad av dom uträkningar och dom tider som måste stämma bakom dessa rymdsonder. Att skicka tex.Cassini-Huygens till bl.a Saturnus och dess måne Titan  (med dess medförande minisond Huygens) krävde flera olika planeters hjälp att först passera Venus två ggr. dessutom runt jorden ytterligare en gång, därefter använda Jupiter för att slungas vidare för att öka hastigheten ytterligare. Mer än än dubbla hastigheten som den uppsköts med från jorden och utan annan drivkraft än planeternas gravitationsfält för att accelerera upp den i c:a 80 000 Km/tim relativt jorden.

 

Och att sedan träffa exakt rätt vinkel för att gå i omloppsbana runt Saturnus, utan att fångas in av dess stora gravitation och vare sig krascha eller slungas vidare men att bromsas ned för att klara av att skicka den mindre rymdsonden Huygens att utforska bl.a. Titan måste i sanning vara en bedrift!

 

http://rymdsond.blogspot.se/p/fakta-om-rymdsonder.html

Rymdsonden Cassini-Huygens är en rymdsond som framförallt utforskar Saturnus och dess månar. Projektet är ett samarbetsprojekt mellan NASA och ESA. Rymdsonden sändes upp i oktober 1997 och har sedan 2004 gjort mängder med intressanta observationer kring Saturnus-systemet. Rymdsondens minisond (Huygens) sändes ner mot Saturnusmånen Titan i januari 2005 och gjorde även den många spännande upptäckter. Bl a har rymdsonden upptäckt att Saturnus ringsystem är mer komplext än vad man tidigare trott. Sonden har också studerat Saturnus magnetfält och dess starka påverkan på månarna. Månen Titan visade sig ha stora metansjöar, vidsträckta sanddynor och en smogfylld atmosfär. Flytande ammoniak tycks finnas på månen. Även Saturnusmånen Enceladus har utforskats av rymdsonden. Denna mycket intressanta och aktiva måne kastar upp kaskader av vattenånga och ispartiklar som påtagligt påverkar Saturnus atmosfär. Forskarna tror att det kan finnas flytande vatten och därmed förutsättningar för primitiva livformer. Bilder av denna måne visar också ett vinterlandskap med tjockt snötäcke. Enceladus påverkar också Saturnus genom någon slags "elektrisk" koppling. Ett stort antal andra månar har också utforskats och det kommer fortlöpande nya bilder och observationsresultat från Cassini (se bloggen).

 

444px-Cassini_interplanet_trajectory.svg

 

Calculating Acceleration Due to Gravity: Formula & Concept

 

Samt:

[media]https://www.youtube.com/watch?v=hRjaBORkhog[/media]
 

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

För den intresserade: Voyager har lämnat den sk. Heliosfären samt heliopausen och därmed solens absoluta yttre system - dess gravitation samt alla planeterna i solsystemet påverkar den fortfarande fast solvinden har också haft en extremt liten men ändock viss motsatt effekt, men nu är dessa så långt borta att på dess ringa massa och storlek så kommer inte nämnvärt någon fartminskning att ske - men den finns där givetvis tills dess att andra större massor tex. nästa stjärnsystem och övrig massa i våran Galax Vintergatan börjar dra i den mer än vad solen gör och det sker redan nu i.o.f. men i väldigt liten grad i jämförelse.

 

Obs! Bilden föreställer Voyager innan den lämnat heliopausen, mer som en beskrivning hur det ser ut.

Heliopausen är egentligen som en vägg och innan denna överskrides visste absolut inga forskare eller ingenjörer på NASA/JPL vad som skulle ske, men Voyager har nu passerat detta område (troligigen saktat av lite grann pga. motståndet) men annars inga problem, där den nu färdas i den sk. interstellära rymden mellan stjärnorna..

 

1280px-Heliosphere_sv.jpg

 

http://voyager.jpl.nasa.gov/

 

"Voyager is in interstellar space — the space between the stars."

 

After 37 years of Flight,Voyager 1 in interstellar space, NASA confirms

https://www.youtube.com/watch?v=vAD-hokNUYM

 

https://www.youtube.com/watch?v=8Ddt8xnnGGA&t=2839s

 

Heliopausen sträcker sig mellan 100-200AU från Solen (ingen vet absolut säkert). 1 AU=Astronomisk Enhet= medelavståndet mellan solen och Jorden=149 597 871 Km

 

Och där Voyager 1 befinner sig nu på detta stora avstånd från jorden: skulle det ta ungefär 27 timmar för en signal som färdas med ljusets hastighet att ta emot en signal på jorden om Voyager 1 befinner sig på 200AU från jorden..

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Tackar hjärtligast! Grabbarna som gjort alla beräkningarna (lite hjälp av hyggliga datorer) skulle nog klara av andragradsekvationerna jag minns frän skolan...

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Tack för dina ord.

 

Friktionen som MH_resurrected ovan inlägg #2 nämnde kommer bl.a av detta:

 

Just det med att Voyager 1 tog sig igenom den sista yttersta fasen av vårat solsystem var det absolut ingen som kunde ana sig till.

Det kallas för "Bow shock" och som ingen kunde förutse vad skulle hända, men allt gick relativt bra.

Voyager_1_entering_heliosheath_region.jp

 

What are the Boundaries of our Solar System? 

https://www.youtube.com/watch?v=t3_VkTfCKv0

 

Bogvågen ändrar inte position - den är i princip stationär, där solvinden med alla dess partiklar möter den övriga kosmiska strålningen samt hålls på plats av solens enorma gravitation trots det extrema avståndet.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Arkiverat

Det här ämnet är nu arkiverat och är stängt för ytterligare svar.

×
×
  • Skapa nytt...